När då sekulär begravning?
Stöd för anhöriga och vårdpersonal
Utom för de anhöriga kan okunskapen om den avlidnas önskemål vålla huvudbry för vårdinrättningarnas personal. Den traditionella praxisen på inrättningarna är delvis bunden till en viss åskådning och därmed i konflikt med mången patients egen övertygelse, som det även ofta är svårt att ställa frågor om.
Kortet i plånboken underlättar alltså också vårdarna, då dessa kan utesluta någon åtgärd eller ersätta den med någon lämpligare (till exempel tillkalla sjukhuspsykologen i stället för prästen, eller i stället för psalmer låta någon annan lugnande musik ljuda).
Även prästens uppgift underlättas om han känner till den avlidnes egen önskan. Vare sig sjukhusprästen eller församlingsprästen har för det mesta själv varit bekant med personen ifråga. Därför har prästen endast genom de anhöriga kunnat sluta sig till ifall personen ifråga, trots att den inte velat höra till kyrkan, ändå önskade kyrklig begravning.
På så sätt är den avlidnes egen, klara viljeyttring till stor hjälp för prästen ifall någon av de anhöriga av ett eller annat skäl ändå ber om kyrklig begravning. Denna eller denne kanske inte minns ett för länge sedan uttalat önskemål, har tolkat det på annat sätt än det var avsett, eller antar att det inte längre gäller.
Varje präst - liksom varje anhörig också - vill säkert handla etiskt rätt, men därtill kommer att hit även hör en juridisk fråga: ifall prästen skulle välsigna den avlidna medveten om att det står i strid med dennes under livstiden uttryckta övertygelsen, så skulle han göra sig skyldig till tjänstefel. (Kyrkostadgan 23§.)
Medlemskapet är en viljeyttring!
Inom alla åsiktsriktningar torde det råda enighet om, att begravningsarrangemangen bör grunda sig på den dödes egen vilja och övertygelse. Som den primära viljeyttringen vore det naturligast att hålla medlemskapet i ett religiöst samfund eller brist på medlemskap.
Om en människa vid sin död hörde till ett religionssamfund, så bör man anse medlemskapet också som en viljeyttring beträffande begravningssättet om personen ifråga inte har uttalat någon annan önskan.
Om den avlidne inte vid sin död hört till något trossamfund bör hans bisättelse analogt ske på ett sekulärt sätt, ifall han inte uttryckligen önskat något annat.
Förverkligandet av religionsfriheten förutsätter att ovan nämnda enkla princip så fort som möjligt skulle befästas till allmän praxis. Tills vi nått därhän hoppas skaparna av begravningsrådskortet att det för sin del skall hjälpa människor att förstå och respektera medmänniskors åskådsningsrättigheter även då de inte själv kan försvara dem.